beccatroll

Ibland känner jag att det skulle vara skönt med ett jobb.

Men bara för lönens skull.

Önskar att det fanns något jobb där man inte behövde jobba utan bara få lönen ändå.

Jag vill ha pengar så jag kan köpa fina saker, ha råd med god mat för hela månaden.

Jag vet att jag inte borde klaga.. det finns folk som har det hundratusen gånger värre,

men jag önskar ändå att jag hade lite mer pengar.

Särskilt de två kommande månaderna då jag betalar en och en halv hyra plus flera andra räkningar.

Plus att jag trappar ner på min medicin för att sen byta igen till en annan nästa vecka

och det kommer kanske ta 1-2 månader innan jag mår riktigt bra.

Då skulle det underlätta om jag inte behövde bekymra mig över pengar.

Men jag har en bra idé! Michael, ska vi råna en bank??

Himla kukmedicin...

Den suger ju verkligen.

Det är jättejobbigt att vara bland folk,

jag har ont i magen ungefär hela tiden,

känner mig dålig, ful,

sen är det ett enda stort kaos i huvudet.

Men jag får stå ut i två veckor till, sen ska jag förhoppningsvis få en ny medicin (igen) som fungerar.

Så. Nu vet ni det.

Ibland önskar jag att jag var riktigt blåst.

Att jag varken tänkte eller kände så mycket som jag gör.

Jag önskar att jag kunde vara riktigt ytlig och bara gråta över världsliga saker,

så som en bruten nagel eller att få skoskav av ett par alldeles för höga skor.

Men nu är jag ju bara lilla Becca som har huvudet fullt med tankar och kroppen full med känslor.

Jag får bara försöka lära mig att leva med det.

Det är så svårt vissa dagar bara.. jag vet liksom inte riktigt var jag ska göra av alla mina tankar och känslor när de blir som starkast..

Det är rätt mycket just nu.. eller det kanske det inte är egentligen,

men det känns som att det är mycket.

Jag har bytt medicin IGEN, gått ner massa i vikt :(...

Men ikväll blire party o snart blir allt bra igen!

Puss på er!

Det känns så himla konstigt det här.

Idag har inte varit den bästa dagen i mitt liv.

Någon man verkligen älskar och bryr sig om.

Det är hemskt.

Just nu känns det som att det aldrig kommer bli bra..

Men det tar vi imorn.

och de andra luntisarna också såklart <3

Ni är så himla härliga!

Puss på dig Madde!

Idag har varit en enda stor röra!

Jag vaknade kl 07.55.

Tog på mig varma kläder, gick ut med hundarna på gärdet.

De fick springa lösa och Alice ska alltid gå sin egna väg,

hon tog en sväng i skogen och jag skrek som en idiot.. Envisa skithund!

När jag kom "hem" kokade jag ägg och kollade in cinnamon challengesar.

Sen in i duschen, fixa mig i ordning.

Och helt plötsligt var det tio minuter kvar till min buss skulle gå...

Jag trodde på allvar att det var ungefär en timme kvar tills det var dags

och jag skulle då ha hunnit med att gå ut med hundarna en gång till eftersom att det hade gått 4 timmar sen de var ute senast. Jag hann inte alls gå ut med de och sen hinna till bussen på 10 min.

Det var hemskt att lämna de när jag visste att de troligtvis var nödiga.

Dock tog det ett tag för mig att förstå att det var så länge sen jag hade varit ute med de,

morgonen hade gått så himla fort!

På bussen in försökte jag räkna ut vilken buss jag skulle bli tvungen att ta hem

och fick världens ångest när jag insåg att jag inte borde ha åkt överhuvudtaget.

Men jag hade bokat en tid med Lili kl 13 och hon sa att det var viktigt att jag kom.

Väl inne i stan bestämde jag mig för att ta 13.15 bussen hem och istället boka en ny tid med Lili.

Jag gick till Nuevo en snabbis för att berätta hur det låg till

så att inte Lili skulle bli sur på mig och bara tro att jag sket i det.

Medan jag skyndade mig tillbaka till resecentrum pratade jag med mamma i telefonen

och hon sa att den bussen jag skulle ta inte gick nu på sportlovet

och att nästa gick 14.55...

Ångesten blev värre!

Jag gick tillbaka till nuevo, sa till Lili att;

"vi kan ta mötet ändå.. bussen gick inte så hundarna får väl helt enkelt....."

Jag sprang in på toaletten o stortjöt.

Kände mig så hemskt elak mot hundarna som skulle få hålla sig i sammanlagt 7-8 timmar.

Lili var så bra, hon fick mig att känna mig lugnare, tänka att om hundarna blir nödiga

får de väl göra sina behov inne.

Vi hade vårat möte, efter det gick jag tillbaka till resecentrum (IGEN).

Tog bussen hem.

Rastade hundarna ordentligt för att efter en timme ta bussen in till stan (IGEN)...

Hundarna var helt förkrossade när jag skulle gå :(

Smilla försökte bokstavligt talat hålla kvar mig,

hålla fast mig så jag inte skulle lämna de igen.

Hon hoppade upp i min famn, satte sig i mitt knä, krafsade med framtassarna på mig,

tog framtassarna och försökte dra i min arm så att jag skulle stanna.

Usch det var verkligen hjärtskärande men jag hade lovat Gittan att jag skulle hälsa på henne,

hon sa att hon hade sån ångest idag så jag ville verkligen träffa henne.

Tack och lov har jag mina älskade föräldrar <3

Pappa kom och hämtade mig och skjutsade hem mig!

Så himla skönt!

Jag tror inte jag hade klarat av ännu en bussresa med byten och hela skiten.

Nää imorn ska jag ta det riktigt lugnt.. ingen stress tack!

Jag undrar om det finns piller mot skev tidsuppfattning eller ingen tidsuppfattning alls.

Det skulle jag i sånt fall inte tacka nej till!

Och några antistress piller skulle också sitta fint!

Hoppas ni alla haft en fin dag iaf.

Mysmys

Idag när vi var hos Gittan var hon mycket tröttare.

Hon hade tydligen fått för mycket sömnmedicin igårkväll.

Så berättade hon att hon får hallucinationer hela tiden.

Att det är sköterskor och läkare som fixar o ändrar på sladdar HELA tiden.

Och igårkväll var jag tydligen hos henne hela kvällen.

Hon sa att hon trodde jag satt bredvid henne,

klappade henne på armen.

Hon hörde min röst viska; Det kommer bli bra Gittan, det kommer bli bra.

Och sen hörde hon Clabbe (af geijerstam) hela kvällen..

Det var en massa låtar som han förstörde genom att prata sönder dom.

Hon sa att han är jobbig den där Clabbe, att hon höll på att bli tokig!

Hon hallucinerade även när jag o Elisabeth var hos henne.

Hon sa att det satt en man i stolen bakom oss,

han har varit med henne sen igår och han är så deprimerad,

att han sitter o mumlar, har ljud för sig och han har sån ångest.

Hon frågade oss helt plötsligt "Ni hör väl också musiken nu va?"

"..nä" sa jag.

Hon berättade även att det kommer "jesuslåtar" då och då.

Jag sa "men det är väl mysigt Gittan, du blir ju lugn av sånt.."

"Ja, men det är bara bra när man kan stänga av o på."

Man såg på henne varje gång hon hörde eller såg något vi inte såg,

hon kollade ner mot golvet bredvid sängen och sa att nu var Smilla där.

Det är så himla obehagligt med hallucinationer, usch!

Och hon får ju inte sova ifred, det bara kommer en massa "folk" o stör var tredje minut.

Ska bli skönt när hon inte längre behöver så starka smärtstillande så hon kan slippa alla irriterande röster.

Jag frågade om det var jobbigt när jag "var hos henne",

hon svarade att det bara var mysigt, att jag tröstade henne.

Hon sa att jag gärna fick "komma tillbaka" ikväll igen, men att jag skulle prata lite högre då.

Så sa hon att nu är det ABBA.

Jag tänkte att det var praktiskt med en inbyggd radio i huvudet

men valde att inte säga det högt eftersom jag själv förstår att det inte alls är praktiskt,

bara väldigt stressande.

Imorn flyttas hon till Norrköpings lasarett,

så skööönt!

Har gråtit som ett litet barn.

Jag har försökt att vara så himla stark, glad för att inte hundarna ska må dåligt,

men det tar så mycket energi.

Ikväll är Tore så fin, han är bra på att trösta.

Ska bli så obeskrivligt skönt när Gittan har kommit hem och börjar bli bra.

Det kommer ta ett tag.. men förhoppningsvis mår hon bättre än någonsin om några månader.

Jag längtar efter vår o sommar så att det gör ont, vill att allt ska vara bra nu!

Det är tur att jag har världens finaste familj som alltid finns där <3

Nu är det bara att stå ut.

Stå ut tills allt blir bra igen.

Jag ser fram emot det, det ska bli så sjukt skönt när det blir bra igen <3

Tills dess ska jag pyssla om mig, tänka så positivt jag bara kan,

ta en dag i taget o försöka tänka att det är bara en liten tid det kommer kännas så här.

Nu håller vi alla tummarna för att Gittans hjärta ska fortsätta slå sista veckan innan operationen.

Inatt satt jag o bläddrade i en av Gittans läkarböcker,

läste om hjärtat och hjärtinfarkt.

Gittan har ju alla symptom man kan ha innan en hjärtinfarkt bryter ut

och det har hon haft väldigt länge.

Jag är så himla orolig att det ska hända något innan nästa onsdag.

Helst skulle jag vara här hos henne hela tiden fram tills dess,

men Gittan är ju envis.

Hon har fått mig att lova att gå ut med vännerna på fredag

och ha riktigt kul

eftersom det är sista gången jag kanske har möjlighet på rätt länge.

Det läskiga med hjärtinfarkt är ju att det går så himla snabbt!

Och om hon skulle få det och inte ha någon hos sig som kan ringa efter ambulans eller göra hjärt och lungräddning skulle hon dö väldigt snabbt.

Sen ska ju alltid Gittan vara duktig flicka,

inte klaga, hålla smärtan för sig själv.

Men jag har tjatat på henne som en idiot att hon MÅSTE säga till om hon har ont.

Så nu har hon blivit liiiiite lite bättre på att säga att hon har ont.

Hon har ju ont hela tiden.

Igår sa hon att det sticker i bröstet, att hon har ont i armarna, ryggen,

så är det ju som ett tryck för bröstet hela tiden,

hon blir andfådd så fort hon rör på sig lite,

hon är verkligen jättetrött nu, tröttare än vad hon brukar.

Sen är hon livrädd inför operationen och det är inte alls bra för hjärtat.

Så får vi försöka sluta skratta så mycket som vi gör för det är också väldigt ansträngande

för hjärtat och hon får ju ont när vi håller på o skrattar tills vi gråter.

Det är skönt att vi kan skratta trots all oro o ångest, men det skulle vara

sjukt tragiskt om hon skulle få en hjärtinfarkt pga att jag skämtar o hon skrattar hela tiden.

Nä nu blire skrattförbud!

Jag fick ett samtal förut.

Först trodde jag det var någon som busringde,

det var en kvinna som fnittrade och sa att hon ringde från tele2.

Hon bad om ursäkt för att hon skrattade, jag tyckte bara det var kul.

Så frågade hon lite snabbt hur jag har det med kanaler, om jag bara har baskanalerna.

Jag sa att jag var nöjd med de kanaler jag har.

Hon frågade om jag bodde hemma eller hos mina föräldrar..

Jag sa hemma..

Då frågade hon vad jag menade med hemma,

jag sa hemma hos mig, inte hos föräldrarna.

Så började hon fnittra igen när hon kom på att det var hon som ställde frågan lite fel.

Hon frågade varför jag var nöjd med så få kanaler,

jag sa att jag har inte råd med flera pga att jag går på bidrag.

Hon var verkligen jättetrevlig.

Hon frågade varför jag inte jobbade, att hon tyckte jag skulle börja jobba hos dom.

Jag svarade att jag ska bara må bra först, sen kan jag börja söka jobb.

Hon frågade varför jag mår dåligt, om det var mig det var fel på eller min omgivning.

Jag svarade fnittrande att det var mig det var fel på.

Hon skrattade och sa att "jag som hade tänk lägga till dig på facebook,

men det vågar jag ju inte nu när du säger att det är dig det är fel på haha"

Jag sa att jag är inte farlig, att jag bara har mina pmsperioder haha.

Vi kommer iaf fram till att vi skulle lägga till varandra på facebook.

Jag tyckte det kändes jättemysigt, en tjej som är öppen, glad o trevlig som ville bli vän med mig,

det är ju aldrig fel.

Så sa hon att "du kan ju lägga till mig om du vill,

jag heter Saddam Hussein"

"Va??! Sa du att du hette Saddam Hussein??"

"Nej haha, Sallam Hussein!"

Så sa hon att hon skulle skicka ett sms till mig med hennes namn.

Så la vi på, jag fick smset med namnet,

kolla upp på facebook. Både jag och Gittan var jättenyfikna på vem denna väldigt trevliga tjej kunde vara,

hur hon skulle se ut.

Så när vi sökte på namnet och såg att det inte alls var en kvinna,

utan en MAN var det ju inte lika kul längre..

Då förstod man ju lite mer varför denne var så himla trevlig.

Jag blev så himla förvånad att det var en man! Jag hade varit helt säker på att rösten tillhörde en kvinna.

Jag tänkte mig en lite mullig, övertrevlig, mysig tjej med stort burrigt axellångt hår, men icke.

Lite senare smsade han och frågade vad det var jag hette på fejjan,

han kollade upp mig..

Några minuter senare fick jag ett sms;

"Min tjejkompis tycker att det är äckligt att suga kuk,

tycker du det också? ;)"

Jag svarade "Jag är inte intresserad av någon fortsatt kontakt med dig,

fyfan så himla vidrig"

Då svarar han;

"Haha, duktig tjej. Skulle bara kolla vad du går för....

Skulle du säga ja skulle jag inte vilja prata med dig mera.

Ett plus i kanten har du :)"

Det är ju troligt att det är så.... Eller inte.

När jag Ä N T L I G E N börjat tänka att det kanske kan finnas bra killar ändå,

börjar man ju tvivla starkt på det igen......

Har killar bara en enda tanke i huvudet eller?

Jag och Gittan har varit så himla upprörda o äcklade ikväll.

Godnatt!

Hur tänker en man på nästan 50 år när han flörtar på en (snart) 22 åring??

Människa, jag skulle kunna vara din dotter?

Och hur tänker han när han frågar om jag vill hänga med honom ut o vandra,

få lite motion. "Det finns ju en skog en bit bort.. finns tyvärr ingen gatubelysning,

men det är ju bara att vi tar med oss en fick/pannlampa..."

Nästa gång jag träffar på denna man ska jag minsann försöka räkna hur många gånger

han blinkar med ögat.. Efter varenda ord kommer en slisk-blinkning.

Borde kanske ta o fråga om han har tics eller kanske fått något skit i ögat...

Spännande att han verkligen tror att jag vill ut o vandra med honom,

spännande att han plingade på min dörr för en stund sen..

Bara att låtsas som att jag inte är hemma....

Okej, måste verkligen börja träna på mitt nyårslöfte - säga ifrån riktigt ordentligt!

Sen måste jag också berätta att min älskade, älskade farmor inte alls mår bra.

Pappa o jag åkte dit en stund idag.

Farfar var helt förtvivlad för att farmor sa att hon inte ville leva längre.

Hon har en sån otrolig värk i hela kroppen

och hon sa till pappa o mig att "jag vill bara få somna in nu, jag är bara till besvär för alla runt omkring"

Lilla lilla fina farmor <3

Hon är snart 89 år och jag tror inte hon har långt kvar.

Det bästa för henne skulle vara att få somna in och bara slippa all himla värk.

Kommer bli extremt svårt för farfar, men ändå en viss lättnad.

En liten bild från juldagen.

Tänkte säga att jag lever.

Att jag hade en väldigt bra kväll igår med Sandra o flera.

Var mysigt att få dansa loss lite.

Sen vill jag även säga.. att det är så himla läskigt med killar.

När jag träffar någon som jag märker verkligen är bra och som visar intresse för mig

blir det så läskigt..

Det är som att jag inte känner mig värd det.

Sen känner jag också att det skulle kännas så fruktansvärt jobbigt om jag skulle försöka ge honom

en chans, att han får känslor för mig men att inte jag kan få det för honom

och blir tvungen att såra denna braiga person.

Ååååå.. att jag måste tänka så himla mycket jämt.

Jag måste bara våga.

Jag vet ju att jag är värd att älskas lika mycket som någon annan.

Snart kommer Gittan hem.. det blev ingen operation..

Hennes hjärta var tydligen sämre än vad de hade trott..

Så hon ska få en tid till en stor hjärtoperation inom en månad.

De sa att hon hade haft tur att hon inte hade fått någon hjärtinfarkt.

:(

Hej fina.

Idag lagar vi hamburgare tillsammans här på nuevo.

Mysigt <3

Känns så skönt att jul o nyår äntligen är över o allt blir som vanligt.

Jag blir bara så irriterad på mig själv att jag inte bara kan vara glad,

må bra och känna att allt kommer bli bra.

Så himla irriterande att jag alltid måste börja må sämre periodvis.

Det är alltid allt eller inget.

Antingen är jag väldigt glad o mår bättre än någonsin

eller så mår jag verkligen skit och känner inget hopp alls,

känns som att jag aldrig kommer fungera som en "vanlig" människa.

Alltså kunna jobba och ta hand om mitt hem, kunna hantera pengar osv.

Är så trött på denna ständiga bergochdalbana.

Det måste ju vara något allvarligt fel på mig.

Tre antidepressiva mediciner, ändå fungerar det inte.

Väldigt possitivt inlägg.

Men kärlek till er.

Nu ska jag hjälpa till med maten.

Puss.

Denna låt är ju så jobbigt fin...

När jag menar en riktig man menar jag någon som bara vill ha mig.

Som inte är mer kär i porr än i mig, som älskar mig högre än stor rumpa, stora bröst osv.

Som inte älskar Shakira mer än mig.

Det är nog den värsta känsla som finns, att känna sig så otillräcklig, så ful o värdelös.

Jag behöver någon som älskar mig.

Jag önskar jag kände så med dig (du vet vem du är)

jag önskar så sjukt mycket att det gör ont.

De bra stunderna med dig är som att vara i himlen.

När vi lyssnar på härlig musik och bara hoppar så högt vi kan, är så barnsligt lyckliga,

så barnsligt kära.

Sova bredvid dig är ju så himla bra,

äta massa skit o kolla på disneyfilm <3

Önskar de där bra stunderna kunde vara för evigt.