beccatroll

Nu har jag gjort det... Alltså ringt till farmor. Första gången jag ringde tryckte de bort samtalet, andra gången svarade farmor.

Jag: Kan vi inte bara glömma det här nu farmor?
Farmor: Jo, vi får väl göra det...
Jag: För jag saknar ju dig
Farmor: Saknar du mig..? Tror du inte jag saknar dig då? Jag har gråtit för dig..
Jag: Jag har också gråtit
Farmor: Vi har bara gått här och väntat på att någon av er ska ringa och be om förlåtelse.. men ingen har ringt.
Jag: Vi har väntat på att ni ska ringa också, men ni ringde inte heller..
Farmor: Men det var ju inte vi som startade det hela..
Jag: Jo, det började ju med att farfar sa något dumt
Farmor: Nej, ni tror att han sa att du är tjock eller att du börjar bli kraftig, men han sa bara att du var stabil och spänstig eller nåt, för att du tränar så mycket.. (Hon är inte ens säker på hur det var, det är jag)
Jag: Nej det sa han inte.. han sa att jag börjar bli kraftig men vi kan glömma det nu
Farmor: Jaa.. vi får väl göra det

Så hörde jag farfar i bakgrunden lite halvt nervös "Hon kommer väl inte hit va? ...det är för tidigt än" Han är så himla rädd. Jag tycker nästan synd om honom. Det kan inte vara lätt att vara så som han är.

Nu kanske det kan bli bra snart i alla fall.